Det går framåt. Idag slog jag alla rekord och tog tåget som gick 6:19. Solen gick upp när jag satt och tittade ut genom tågfönstret och den gick ner när jag satt och halvsov på väg hemåt. När jag gick från tåget på morgonen hörde jag en hackspett. Jag såg den inte (för jag var tvungen att lyssna på en pratglad kollega samtidigt och vågade inte såra hennes känslor med att spana efter hackspettar när hon berättade om Oerhörda Orättvisor) men det kändes fint ändå. Några minuters verklig sol fick jag i mig när jag gick mellan A-huset och D-huset på jakt efter en annan svensklärare. Det var allt. Nu har allvaret börjat på nytt, nu är lovet över. Och efter en ynka måndag känner jag mig helt mör. Nu känns det som att jag har en hackspett i huvudet.

En sån här kanske det var? Jag vet inte. Jag tror i alla fall att det är en sån här jag har i huvudet.

Det beror nog mest på att jag hade svenska med en klass som varit borta i en dryg månad på praktik. Jag hade glömt bort vilka små, små, barn de kan vara. Ååååååh, jag ville slå på dem, men jag hade ingen pekpinne tillhands. Eller åtminstone tala om, utan att skräda orden, hur otroligt fåniga jag tyckte att de var. Men icke, nej, nej, jag behöll lugnet, åtminstone på ytan. Halva klassen vägrade att genomföra världens enklaste redovisningsövning, de totalvägrade. Små översminkade brudar som inte förstått att de inte går i högstadiet längre, nästan alla av dem. Pep och fnittrade och skrek. Möjligen en eller två som faktiskt tyckte att det var läskigt på riktigt. Mina andra två ettor har fixat det här utan problem, till och med värstingklassen.

Usch, det känns så tråkigt att inte riktigt uppskatta en klass. De är inte elaka, de är inte högljuddast, de är inte klassen som skolkar mest, men de funkar liksom inte riktigt. Jag känner att klassrummet blir mörkare när jag har dem. Det är sant, det känns så! Jag har mina lektioner i två olika klassrum, men jag upplever rummen helt olika beroende på vilken klass jag undervisar. Ljuset är annorlunda. Självklart finns det elever i småbarnsklassen som jag kommer väldigt bra överens med, alla är inte hopplösa, vissa är till och med hoppfulla, men klassen som helhet. Nä, nä.

Värstingklassen är också småbarn, men de är liksom ärligare småbarn. Rakare, roligare och schysstare, även om jargongen i klassen ofta är helt åt helvete. Men den är åt helvete på ett mer reko sätt. Värstingrått men hjärtligt på nåt skumt sätt. Värstingarna har faktiskt nästan, men bara nästan,  även gått om den "normala" ettan på min lista. De är ofta roligare att ha att göra med, även om de krånglar mer. Värstingklassen består enbart av killar, fjollklassen är nästintill endast tjejer. När jag tänkte på det nyss blev jag rädd, jag tänkte att jag var en sån där skabblärare som alltid föredrar killar oavsett, men sen kom jag på att min absoluta favvoklass faktiskt är en tjejklass. Deras klassrum är alltid ljust. Puh.

Nu ska jag smälta den här måndagen. Jag och Assar har pussats lite, och det var trösterikt, men nu är han ute och gör en massa ärenden. Kanske släpar jag mig också ut till affären och handlar nån slags mat, men förmodligen inte. Förmodligen blir det frysrensning, varm dusch, tv och tidigt, tidigt i säng. Jag är inte med de tuffa barnen som tittar på Queens of the Stone Age ikväll.