När jag blir stor och/eller rik ska jag köpa blommor till mig själv. Ofta ska jag göra det dessutom. Tills dess får jag glädja mig åt såna här underverk; Happy Flytt-Jesusblommor från en spov. Jag gör mig diverse onödiga ärenden ut till köket bara för att titta. Bilden gör dem inte rättvisa.

frågade kassörskan när Snippe skulle betala för kokosnöten.

Igår blev jag av med en tvångstanke. Kritan befriande mig, samtidigt som Hanna, min vän och ibland även min psykolog, ivrigt hejade på.

Jag har många tvångstankar. Vissa är vanliga, som att jag måste hinna upp för första trappstegen i trapphuset innan ytterdörren slår igen. Vanligtvis är det inga som helst problem, dörren är seg och jag brukar hinna upp för nästan halva andra trappan också. Problemen uppstår när man kommer in samtidigt som en granne som får för sig att konversera. När man måste orma sig förbi baklänges medan man pratar eller stå och le krampaktigt en stund för att sedan kasta sig upp för trapporna eftersom grannen inte fattar att världen går under om inte jag kommer upp inom fem sekunder. Men jag gör det. Ormar och kastar. Tacka mig för att världen fortfarande finns kvar där ute.

Vissa är mindre vanliga, som att jag måste klappa cykeln när jag låst den. Snippes love-to-hate-tvångshandling. Han blir galen. Och jag gör den jämt. Nu lite bara för att retas också. Nästan jämt i alla fall, jag har kommit på att det är ok att glömma vid nåt enstaka tillfälle, eftersom jag kan klappa den nästa gång. Cyklar tar inte illa upp så lätt. Förr gick jag tillbaka (förutsatt att cykeln fortfarande var inom synhåll i alla fall). Att göra så kanske är konstigt, men det har i alla fall ett ursprung som går att förklara, till skillnad från inte-gå-på-streck och såna där opersonliga tvångshandlingar. När jag var liten lekte jag häst. Ofta. Cykeln var oftast häst, oftare än den var cykel, liksom. När man går från hästen efter en ridtur så klappar man den naturligtvis, det fick jag lära mig i hästklubben jag var med i. Så då klappade jag min häst. Och har fortsatt att göra det. Även tjugo år efter att jag lekte att den var en häst (även min spark i Hudiksvall var en häst. Den hette Mannagryn. Min farfar skrev namnet på sparken – hästen – med glödpenna) (Mannagryn bor nog kvar i garaget förresten. Ska klappa honom nästa gång jag är där).

En tredje grej är att jag helst inte räknar baklänges. Det känns som att utvecklingen går bakåt då. Jag vet, fråga inte, jag kan inte förklara. Åt helvete. Jag kan om jag måste, men till exempel räknar jag framåt när cykelinstruktören räknar bakåt. Men är det raketuppskjutning eller Nyårsafton, så okej då. Jag räknar väl ned mer er vanliga, friska, sunda människor då.

Och självklart lägger jag inga nycklar på bordet. (Eller nåt som kan liknas vid bord; bänkar, pallar, hyllor…) Eller går under stegar (räknas byggnadsställningar förresten som stegar? De används ju bland annat som stegar, men det heter ju byggnadsställningar, inte stegar. Jag undviker dem om jag kan, för säkerhets skull.)

Men jag är inte rädd för att gå på brunnar eller streck. Och alla katter som korsar min väg ser jag som tecken på tur, om något.

I alla fall, det var en annan tvångstanke jag skulle skriva om. En tvångstanke i form av ett armband. En gång i tiden var det ett läderarmband. Jag köpte det för drygt tre år sedan, och knöt det om höger handled. Efter någon månad eller två visade det sig att det inte alls var ett läderarmband, utan bestod av ett snöre med nån form av fejkläderhölje som snabbt nöttes bort. Men tror ni att jag tog av mig det för det? Icke! För plötsligt hade det blivit förvandlat – jag fick inte ta av mig det, för det skulle innebära otur! Ännu en gång – fråga inte, jag kan inte förklara. Åt helvete. Det har liksom bara suttit där, blivit osynligt förutom när det inte har matchat mina övriga smycken. Då har jag irriterat mig som fan, men låtit det sitta kvar ändå, störd som jag är. Liknande saker har inträffat förr, då har jag dragit en lättnadens suck när smyckena (ett halsband som föll av och ett armand som en dag bara var borta) gått sönder. Igår var det alltså Kritan som kom till undsättning. Jag berättade om min störning, hon erbjöd sig att befria mig från den och jag förhandlade med mig själv. Att någon annan tog av mig det vore ju inte samma sak som att jag tog av mig det, och det skulle ju därför inte innebära otur, kom jag fram till. Och en kort dragkamp mellan armbandet och Kritan senare -se där! En handled endast prydd av rivsår från en ilsken katt! Så vackert! Fri efter dryga tre år.

Sagan Om Armbandet. Ska jag behålla det eller kasta ned det i elden, det är frågan.

Bakfullheten börjar försvinna, en nästan skön seghet har tagit över, mensvärken är under kontroll (plundrat Snippes lådor på värktabletter), lägenheten är städad, gårdagens utflyttningsfest går inte längre att spåra i diskhon, på golv eller bord. Smulor, fläckar, tomma flaskor och burkar är eliminerade. Balkongdörren är öppen och släpper in sval luft. Regnet öser ner, så man behöver inte ha dåligt samvete över att man sitter inne. Zeppelin i högtalarna. Katten sover i soffan. Jag sitter med en kopp te och en påse lösgodis, presenten från hjon och Anna. (Det känns komplett spännande att äta godis nån annan plockat ihop - en massa små överraskningar! Mycket nöjd hittills.)

Jag mår nog rätt bra nu ändå.

Vissa delar av min dag idag känns som om de skulle vara hämtade ur en tidning. Inte DN eller nån sån seriös tidning, nej, här talar vi om nån med glansiga omslag, nån som handlar om hälsa kanske, eller design möjligen. Den här tidningen har gjort ett reportage om mig, jag är väl någon slags designguru eller en person med stort inre lugn som man ska inspireras av. I reportaget skulle det vara målande beskrivningar om hur jag vaknade imorse klockan sju, hur jag går upp och tar en kopp kaffe på balkongen samtidigt som jag tittar ut över den pittoreska gården. (”Lägenheten på Linnégatan är ljus och luftig och kalkelugnen ger intrycket av blablabla”) Ja, sånt liksom. Sen skulle det stå om hur jag springer en joggingrunda längs ån innan jag handlar nybakt bröd (”Nina älskar att starta dagen med en löprunda ute i naturen yadayadayada”) som jag äter till frukost i min andra lägenhet (den lilla 40-talslägenheten är mycket charmig och har inretts med…”). Sen går jag ut på gården, ligger på en filt, läser en bok och drar in doften av klöver och vita rosor i djupa andetag. (”och se där! Där kommer bondkatten Assar ut ur en buske och sällar sig till gemenskapen!”)

"Den harmoniska lilla familjen på utflykt"

 "Precis som Nina är Assar en stor yoga-fantast. Här visar han positionen Den Spretande Mungon" 

Känslan av att vara med i en tidningsartikel försvann när Assar bestämde sig för att krångla sig ur min famn (den gav inte skugga nog efter ett tag) och sätta på trastlarmet i en ruffigare del av trädgården. Strax efter det ringde Snippe och förstörde vad som fortfarande kunde anas av harmonin genom att beställa hjälp – 20 minuter efter min rosdoftande vilstund befann jag mig på återvinningscentralen slängandes sopor för tredje(!) gången på en vecka.

Jag försökte återgå till ron igen när jag kom hem, men jag lyckades inte riktigt. Det blev städ istället. Och sen storhandling. På cykel. Ryggsäck, styret och cykelkorgen full. Vingligt. (Men cykelturen dit var fin – kvällssol!) (Kanske skulle man kanske kunna klämma in nåt i tidningen om hur miljömedveten jag är? ”Nina väljer cykeln framför bilen, även när det gäller stora inköp ’och så kommer man ju närmare den vackra naturen’ ler hon") (I själva verket har jag inget körkort och min chaufför valde att jobba över idag).

Nu har jag packat upp kassarna och pysslat klart. Nu ska jag vara klyschig igen, men kanske inte glanstidnings-klyschig, men snarare vanlig tjejtidnings-klyschig. En artikel som skulle kunna heta "SKÄM BORT DIG SJÄLV - unna dig vardagslyx!" eller nåt liknande. Ni vet vad jag pratar om. Läs och rys: Jag ska ringa och beställa sushi, sen ska jag titta på en chick flick, som det så fint kallas, och så har jag vin och mörk choklad som väntar i skafferiet.

Och kanske pinsammast av allt – jag köpte en Marian Keyes på Willys. En sån här alltså.  Den liksom bara föll ned på bandet…

Jag var ju i princip tvungen att köpa den. Synd bara att det står KISS och inte ACE på baksidan.

Jag har ont i magen.