Associationerna flödade hej vilt. Jag stod och tittade in i badrumsskåpet, såg torrschampot, läste på flaskan; det ska hjälpa mot feta hårbottnar. Mindes en tjej på högstadiet som allid hade otroligt fett hår (och rött läppstift, men det hör inte hit). Tänkte på Doktor Kosmos låt högstadiepersonerna, som har en genialisk text. Tänkte på tiden då jag lyssnade som mest på Doktor Kosmos. Det var oftast helg. Det var oftast fest. Oftast var en Spov med på ett hörn. Och en Frida och även en Claes. Och oftast lyssnades det även på ett kasettband (!) som hette Sunkadelic. Åh. Vilka hits. Hittigast av alla är nog Kär i dig Banan, av Kerstin "Banana" Bylén. Kär i dig Banan och mjölkdrinkar var en viktig beståndsdel i mitt liv en period.

Allvarligt. Lyssna och njut, mina vänner.

Han besvarar inte känslorna...

Hon är strax efter åtta på kvällen, men än så länge ligger den mentala klockan och tickar på sju. Oavsett den skillnaden så är det mörkt ute, men jag hör koltrastarna sjunga. Fatta. Det betyder att det faktiskt finns nåt slags hopp om livet. Koltrastarna sjunger så högt att det hörs in genom det stängda fönstret.

Assar och Snippe ligger bredvid mig och vilar. Jag hör hur båda andas när de inte blir överröstade av fågelsång och grannarnas dammsugande.

Som om det inte är nog med koltrastsången; för att verkligen manifestera nån slags vår oavsett väder så köpte jag mina första frön till balkongen idag.  Det är ett tecken det också. Ett tecken på min otålighet om inte annat. (Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...)

Läraren jag vikarierar för kom och hämtade sina saker i fredags. Tömde lådor och skåp, verkade lättad och svårmodig på samma gång. Frågade om klassen han hade svårast att komma överens med fortfarande bet varandra. (Jag hade dem den dagen och berättade att han var på besök. ”Är han!? Ska vi bitas?” frågade de genast. Det var rätt många marscher ner till rektorn på den tiden har jag för mig.)

När jag inte hade lektion satt jag på min skrivbordsstol och tittade på när han sorterade papper. Kunde inte sitta och jobba när han stökade omkring men kunde heller inte gå iväg, det kändes oartigt. Han är ju min gamla handledare. Så jag satt och konverserade. Kallprat i timmar. Jag kände mig nog också lättad och svårmodig på samma gång. Men på mitt sätt.

När han åkt iväg med bilen full av papperskassar rågade med pärmar, papper och böcker och med två sopsäckar med lika mycket kvarlämnat papper så smög jag mig ner till expeditionen. Jag kunde inte låta bli. Studierektorn satt på sin plats så jag tassade in och kände mig fånig och osäker, men vafan, jag kunde ju inte låta bli att fråga. Om min framtid. Nu när han sagt upp sig liksom. ”Jae, vahettereva, alltså, vet ni nåt nu? Om mig alltså? Sen liksom?”

Och de har planerat in mig. Han kunde inte svara på om det var ”150 eller 75 procent” men de räknade med att jag skulle vara kvar, jag var inplanerad, och  ”visste jag inte det?” Haha – Nä! Hoppats har jag ju gjort, men vem vågar räkna med nåt sånt i dessa tider? Och med tanke på den otroliga besvikelsen om man hoppatsför mycket, hoppats förgäves?

Fortfarande tänker jag inte dra på några stora växlar, inte förrän allt finns på papper, inte förrän då kommer jag våga andas helt normalt när det gäller det här. Men jävlar, den dagen blir det firning!

Förresten jag måste bara vara lite dryg och egenkär. Studierektorn sa att jag är en sån som gör andra glada, att de absolut ville ha mig kvar för att jag sprider en bra stämning, del av citat lyder: ”man blir ju så himla glad av dig! Man blir ju det!” Shit pommes. Är jag en sån? Jag är ju glad på jobbet eftersom jag hittat precis det jag vill göra – men smittar jag alltså? Jag? Vilken grej, vilken komplimang! Vilken självgod igel.

En låt jag tyckte mig känna igen på cykelpasset (uppitchad till nästintill oigenkännlighet) fick mig att youtuba. Och jag hörde rätt trots att rösten lät som en kvinnlig smurfs och det rann svett in i mina öron. eskobar, ett band jag inte lyssnat på på en massa år och en massa dar. Sådär så att det gav en intensiv tidsreseeffekt bara för att det inte finns några nya minnen till låtarna.

Det var en specialtid. En tid jag nästan glömt bort; vissa år är så väldigt tydliga, andra har bara gömts undan i nån hemlig del av minnet.

Jag hade ganska nyligen flyttat hemifrån, bodde i Studentstaden, i en triplett där jag nästan aldrig träffade mina grannar. En granne var en tjej som var olycklig singel och ute och sprang varenda dag. Joggingskorna på vädring däremellan. Fullkornspasta på hyllan. Det hade jag aldrig sett tidigare. Hon var sjukt före sin tid. (kanske sjukt är ett nyckelord just i detta fall) När hon flyttade ut flyttade en kille in som gav mig en cykeltuta i present för att han skämdes över att han fnissat åt att jag cyklat omkull. Utöver det pratade vi inte så mycket vad jag minns. Men jag minns att han hade en USA-flagga över sängen. Det tredje rummet beboddes av en Lindeman som knappt sa flaska (nu blev jag fundersam. Heter det så? Finns ett sådant uttryck eller har jag drömt det? Har jag kommit ihåg fel?) och bara stod tyst, glodde och hummade. Det ledde till att jag pratade oavbrutet av ren stress när vi väl träffades i det minimala köket, om precis vad som helst, vad som fanns i huvudet just då, vare sig det handlade om folk jag hatade, gräl med mina föräldrar, mitt kärleksliv eller vilken kursbok jag läste för tillfället. Jag är övertygad om att han tyckte att jag var galen. Kanske lite underhållande också.

Jag läste religionsvetenskap och jobbade i receptionen och log falskt på Sats (men jag hade väldigt roligt med personalen på helgerna, herregud). Oftast var jag olyckligt kär, ibland var jag lyckligt singel. Ibland växlade jag mellan de två sinnesstämningarna flera gånger per dag. Och då låg jag på sängen och lyssnade ofta på eskobar.

Läraren jag vikarierar för skickade ett mejl idag. Han har sagt upp sig.

Jaha. Och jag funderar inte alls på vad det här kan innebära för min framtid. Nejdå.

20 minuter, så många minuters ledig tid har jag haft under min arbetsdag idag.

Första dagen som ren och skär lärare och inte längre handledare kändes visserligen som någon slags arbetslättnad, plötsligt hade jag inte ansvar för någon annan än mig själv, men just idag var en temadag för tvåorna; "Möten mellan invandrare och infödda så som det skildras i film och litteratur". Det var ös från morgon till eftermiddag, filmvisning, igångsättande av mina andra klasser, leta fungerande datorer, tio minuter att sitta ner och slänga i sig mat och sen en och en halv timmes filmanalys på det. Två klasser tillsammans varav en med idel okända ansikten för mig. El och bygg. Ingen kände "en riktig invandrare" men diskussionen gick rätt hyfsat ändå (det kan låta konstigt kanske, att ingen av dessa gossar känner någon med invadrarbakgrund, men det verkar vara så just på min skola. Väldigt få invandrare i "vanliga klasser" - de flesta som bor i närområdet är flyktingar och går SFI. Jag har inte en enda invandrarelev för tillfället).

Snabb kopp kaffe och kanelbulle efter diskussionerna och sen två elevvårdskonferenser som grädde på arbetsdagsmoset. Men de kändes som bra möten. Jag tror att det kommer gå bra för de två eleverna igen. En skön känsla att gå ifrån ett sådant möte med. Det kan vara så mycket ångest också, mest hos dem, och den kan smitta.

Och så sa en mamma en sak som gjorde mig lite extra varm i hjärtat; att när en elev med mycket hög frånvaro äntligen tagit sig till skolan och till min lektion hade jag hälsat välkommen med orden "vad glad jag blir av att se dig här!" Och det hade resulterat i att det kändes bra att vara tillbaka. Det hade varit ångestfyllt, men lite av det släppte när h*n kände att jag blev glad.  Att några ord kunde göra avtryck liksom. Mina ord! Åh, åh. När man får höra sånt blir det så väldigt lätt att jobba, hur korta raster man än har.

Glöm det där jag skrev om salladsblad och löprundor på flera mil. Personalmöte satte käppar i hjulet för träning. Och sen gjorde jag våfflor till middag. Visserligen fullkornsvåfflor och visserligen med annat pålägg än sylt och grädde. Men ändå. Pax för att det nya livet börjar imorgon.

Fast gott var det bannemig.

Våffla med avocado, tomat, gravad lax, rödlök, citron och creme fraiche. Inga dåliga grejer.