Sitter pa ett internetcafé i Porto, en mycket lustig stad i Portugal, som for ovrigt ar favvolandet hittills. Vi sokte upp solen efter att nastan ha regnat och blast bort i Frankrike, ett land fyllt av engelsksprakighetsvagrare, ondsinta vakter som soker igenom ens kassar nar man helt oskyldigt har handlat i affaren bredvid och konstiga regler for allt. En maratonfard fran Biarritz till Porto - jag trodde jag skulle avlida, eller atminstone krakas i vart fina handfat i var fina toalett i var fina husbil. Det skulle inte ha varit sa fint. men jag slapp.

Spanien far helt enkelt vanta - det blir pa tillbakavagen.

Och nu ar vi har. i Porto. Gamla hus, trasiga hus, hoga, utsmyckade hus. Varannat verkar overgivet, varannat hur fint som helst. Sma katter som stryker vid soptunnorna, samt en liten hund har och dar (till er - Guffa och Tove). Hav och sol och billig mat och igeln har brant sig pa magen.

Ikvall drar vi vidare mot Lissabon, dar var sparhund nosat upp en lyxkamping at oss. Tre, fyra timmar i bil - ha, ingenting jamfort med 12-timmarsresan sist. Och nu har vi kopt portugisiska aksjuketabletter till hela sallskapet.

Jag har ju mer eller mindre (typ ofrivilligt) tagit semester från bloggandet den senaste tiden - för mycket jobb och påföljande trötthet och matthet har gjort att jag inte orkat vara kreativ, inte velat formulera ord till en text. Det har varit för mycket sånt i livet på senare tid. Ord och ord. Och stress.

Men nu. Nu drar Videoklubben på semester! Inte the US of A, som förra sommaren men till Tyskland - Frankrike - Spanien - Portugal och tilbaka. I husbil! Med träningsoveraller! YEY!

Rapporerar mer när vi är i utomlandet.

Vad som odlats idag:

   Rosenböna

Luktärt 

Den traditionella krassen. Vad vore min balkong utan den? 

Sommaradonis. Bara namnet, liksom!

kan jag ju lägga till att jag ville döda tre, fyra personer på mitt jobb idag. Jävla inkompetenta jävlar. Ingen social komptense what so ever. Allvarligt, jag vill slå. Hårt. Och fyra elever klarade inte det muntliga nationella provet. Hur lyckas man? Hur? Jag trodde att det var i stort sett omöjligt att missförstå instruktionerna. Men icke.

Och så har jag planterat fröer till balkongen. Så lite ser jag väl fram emot sommaren dårå.

Den flitige läsaren har kanske märkt att bloggstatistiken sjunkit den senaste tiden. Det är alldeles riktigt uppfattat. I skolan brukar man säga att "det som inte görs innan påsklovet blir inte gjort". Och det stämmer också. Nästan i alla fall. Senaste veckorna har det varit så mycket konferenser, möten, provförberedelser, blanketter, hemskickande av uppgifter, rättande, planerande, övrig adminstation i överdrivna mängder och således en hel jävla massa övertid både morgnar och kvällar att jag inte ORKAT tänka på att skriva en stavelse extra.

Men nu är det lov. Eller röda dagar och inarbetad tid, som en kollega som är trött på arbetstidsdebatten uttrycker det.

Och nu ska jag på trettioårspresent.

Hit.

Så. Jävla. Skönt.

Tillfälligt avbrott alltså. återkommer som en ny människa på söndag.

Kurs var det ja. När vi kom in i Sällskapets lokaler träffade en av mina (kvinnliga) kollegor en fd kollega från en anna skola. De hälsade glatt på varandra men blev avbrutna med orden

- Jaha, är det här nåt flickdagis kanske?

De stod häpna med öppna munnar när mannen som yttrat sig fortsatte:

- Här har inga kvinnor varit medlemmar på över 180 år!

En av kvinnorna svarade då, i tron att det här måste väl ändå vara ett skämt:

- Men då är det väl på tiden nu då kanske!?

Hon fick ilskan fnysningar till svar och sen följde:

- Och den här tonen tänker jag hålla, jag är faktiskt VD här!

Jaha. Nämen. Så. Att. Tillbaka till 1800-talet. Eller medeltiden kanske? Vi fick förhållningsorder; inga kvinnor i trappan. Vi fick åka hiss om vi nu var tvungna att lämna byggnaden. Och inte vistas på något annat våningsplan än det där vår hyrda lokal låg.

Men det kändes nyttigt. Att vara en oönskad, lite sämre varelse. Att få känna på hur det kan kännas. Intressant.

Och sen två dagars föreläsningar och samtal med religiösa, skygglappsförsedda religöst anfäktade människor (medelålder 60+). Jag lärde mig en del nytt och nyttigt, men på bekostnad av min tilltro till mänskligheten.

Allvarligt, vi måste avskaffa det här med religioner, hörni.

För övrigt hade jag  en (1) lektion förra veckan. Allt som allt alltså. En 80-minutare med industriarna. Religion. Seminarium om ondska. IP kan man lita på. Ypperliga ungdomar med välsvarvade hjärnor. Resten av dagarna och timmarna har ägnats åt fortbildning. Måndagen var studiedag, tisdag, onsdag i religionens tecken och fredagen fick jag tillbringa i mina älskade lokaler vid Engelska parken. Minnas lyckans glada dagar på SVC; svenska och litteraturvetenskapliga studier när allt var fina fisken. Den här fredagen bidrog dessutom till att tilltron till mänskligheten om inte lagades så åtminstone inte skadades ytterligare. Hundratals svensklärare som fick lyssna på bra föreläsningar och lära sig mer om hur man kan använda muntliga övningar och samtal i undervisningen. Bra skit.

Jag tror att det är på grund av ovanstående som jag varit en värdelös bloggare. Chock och information overload.

När jag fyllde år fick jag nyutgåvan av Alice i Underlandet av lärarna, bland annat med motiveringen att "utan den hade varken varken Monty Python eller Beatles blivit vad de blev" och det utan att de ens visste att dess ypperliga konstellationer av engelsmän råkar vara två av de viktigaste beståndsdelarna av ett igelliv - snacka om lyckträff!

Igår gick igelfamiljen på bio - min present till far på födelsedagen; middag och Alice i Underlandet - på bio alltså. En hit må jag säga.

På vägen till den plats jag skulle möta mamma och pappa på gick jag och lyssnade på en lista (drottningen av listor, det är mitt mellannamn), dagen till ära var det "igelns 60-tal" och låten jag fick stoppa när jag kom fram var White Rabbit. Som handlar om... ja, Alice såklart.

Och den fick mig att börja fundera på en bok jag fick av Helene för 14 (fjorton! Gaaah!) år sedan; Go ask Alice. "Go ask Alice, when she's ten feet tall" sjunger hon, och hm, det måste ju vara ett citat som lånats till boktiteln? Kollade upp boken, och ja - så är det ju såklart. Och jag fastnade där jag satt i soffan och bläddrade. Jag plöjde den på engelska för 14 år sedan. Nu måste jag läsa om den.

Alice, Alice, who the fuck is Alice?

Tjejen i mitt liv verkar det som.