Utanför är det höstmörker, inne är det tid att tända ljus. Snart. Jag har nämligen fastnat framför skärmen och lyssnar på begravningsmusik. Min begravningsmusik. Melankolimusik, melankoliläge - en standardinställning för iglar. Glatt olycklig. Åh, det finns så mycket fint att lyssna på. (Men ändå håller jag mig såklart till samma gamla favoriter. Vanedjur är de också, iglarna.)

Men jag menar det här liksom... Den som får mig att vilja dö. Fast på ett bra sätt.

Och det här... Gråtlåt på alla gråtlåtsband jag nånsin spelat in och spelat sönder.

och den här, herregud. Jag minns när pappa hade köpt skivan. Det var hemskt. Jag var 18 och livet var allmänt miserabelt, men särskilt just den dagen, just då - första gången jag hörde den satt jag i soffan och stirrade framför mig bara. Samtidigt var det liksom tröstande.

Sist och kortast men allra, allra störst:

Jag släpade mig till Sats för att gå på shape. Ett mördarpass. Frågan är om jag kommer att kunna gå upprätt imorgon. I vilket fall kändes det behövligt, efter en lagom dekadent fredagkväll som slutade hemma hos Frida med en flaska rosé. Det hade inte funkat med egen träning, jag behövde struktur, ordning, nån bestämd jävel som kunde skrika åt mig vad jag skulle göra. Ungefär såhär: