Idag fick jag på omvägar höra att någon anser mig vara en så kallad milf. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Häromdagen stod odlingarna ute i trapphuset en stund. Då påpekade grannen ovanför mycket nöjt att deras krasse hade kommit mycket längre än min. Jävlaskithelvetesfan. Vår balkong ska vara störst bäst och finast på gården. Amen. Och då är grannarna ovanför oss inte ens några av de kulturbrackstanter som jag räknar som mina konkurrenter. Här ska smidas planer och ränker.

Nu börjar tröttheten slå till. Det är lite olyckligt, eftersom jag har minst tre nationella prov att rätta, en religionslektion att förbereda, filmdiskussionsfrågor att skriva och lite annat pyssel till skolan att pyssla med. Vad som är anmärkningsvärt är att den inte slagit till tidigare, jag trodde jag skulle gå hela dagen som en zombie. Men jag hade världens finaste elever. De fick mig att skratta (snällt. Med inte åt.) hela dagen. Så jag tog mig igenom lektioner och möten med leendet i behåll. Och så gick jag och simmade i en solbelyst bassäng direkt efter jobbet.

Mina hjältar i svartvitt földe mig till skolan, de kan ha fungerat som goda talismaner också.

Men nu kom alltså följderna av mitt leverne. Både hjärna och muskler känns som seg kola. Hur ska det gå, hur ska det gå. Det här att vara fröken på kvällstid.

Det har säkert med hennes goda sömnvanor att göra. Det har man ju hört, att sömn är det bästa skönhetsmedlet.

Igeln är ett fult barn. Medan jag har lyssnat på Snippes och Assars rofyllda snusningar har jag snurrat och tänkt orediga tankar som gränsat till dåliga drömmar men ändå inte riktigt kan klassas som sömn. Och sen ringde väckarklockan.

Tack för att det finns smink. Consealer. Highlighter. Mörka ringar - bort!

Jag har just bestämt mig. Det blir 6:19 imorgon. Förbereda lektioner, sammanställa vad några klasser har att ta igen innan betygen sätts. Sen är det bara och köra. Right on, non stop lektioner typ. En liten lunch kanske.

(Crepes med största sannolikhet, men det är en annan historia som tillhör morgondagens bloggande.) Några koppar kaffe kanske jag unnar mig också. Det brukar jag.

I alla fall. Sen är det möte med arbetslaget och konsulten. Sen måste jag gå ifrån det mötet för att ha möte med en elev och hennes mamma. Sen är det möte med arbetslaget och biträdande rektor. Sen vet jag inte vad klockan kommer att vara. Tusen. Läggdags.

Men det har varit söndag idag, så banne mig, kroppen och själen skall späkas, här tränas och blis smal och smärt och strandmässig. Sen är det väl läggdags. Ny dag, nytt liv, heja, heja, heja...

En sak jag glömde att nämna igår förresten; majoriteten, vi snackar 85%, av publiken var överviktig. Överviktiga medelålders kvinnor, nästan hela bunten. Jag och Snippe kände oss unga, smala och fundersamma. Varför? Var det för Lasse Erikssons skull? Är överviktiga medelåders kvinnor kära i Lasse? Eller har de tourettes?

Vi var nyss och tittade på en födelsedagspresent, Snippe och jag. Jag fick biljetter till en föreställning med samma namn som rubriken ovan på reginateatern av mamma och pappa när jag fyllde år. Hade ingen aning om vad den skulle handla om, men den visade sig vara rolig och tänkvärd, särskilt för en sån som tvångsmässigt klappar sin cykelsadel, måste påminna katten om att ta det lugnt varje gång den ska ut och för allt i världen måste hinna upp för trappan, både innan dörren stängs och före eventuellt sällskap. Och så vidare. Annars kan allt gå åt helvete. Kanske. Man vet aldrig.

En av de två som talade var nämligen Pelle Sandstrak, som har tourettes. Ett antal resor värre än igelfasoner. Ja, några tusen mil skulle man väl kunna säga.

Och om nån undrar så var det Lasse Eriksson som var den andre.

Jag har haft två lektioner idag. Den första skötte sig helt själv, en klass tittade på en film medan jag satt vid mitt skrivbord och sorterade papper. (Jag har läst boken, sett filmen och inte minst, utan allra, allra mest sett tv-serien (Åh! Mr Darcy!) så många gånger att jag kan sägas vara tillräckligt bekant med storyn nu. Det fick räcka kände jag.) Sen gick ett gäng timmar som bestod av sorterande, planerande, pärmande, och läsande innan det var dags för den andra, och sista, lektionen för dagen. En svensklektion med mina ettor, en jättefin och snäll klass som gör precis som man säger att de ska, och de gör det nästan alltid glatt dessutom.

Och ändå kände jag mig överkörd på eftermiddagen. Dum. I. Huvudet. Sådär att fann mig själv i ett rum, stirrandes tomt ut i ingenting och undrade vad fan jag gjorde där innan jag kom på att "just ja, jag skrev ju ut ett papper" eller "kaffe var det. Kaffe."

Ändå chockerade jag mig själv genom att haka på Snippe och träna. Hade han inte kommit hem precis superlägligt innan jag hade kommit igång med något hjärnbedövande hade jag inte gått att rubba, men datorn hade inte kommit ut på nätet än, och det var fel kanal på tv:n. Jag var väl för dum för att fatta vad som hände. Jag bara hakade på.

En konditionstimme och en portion laxfilé med pasta och räksås senare är jag sådär sjukt puckad igen. Jag fick en massa energi där mitt i allt svettande, men den är borta nu, och den tog med sig all reservstyrka. Jag är osäker på om jag ens orkar stiga upp ur sängen för att borsta tänderna. Och de ska vara rena innan 22, det har jag lovat mig själv. (Och inte ska det bli som igår. Jag fastnade framför Animal Planet. Var tvungen att få veta hur det skulle gå för hunden Champ som hade hittats nästan ihjälsvulten av Houston Animal Cops. Det tog tid. Klockan blev över 23. men han blev adopterad, trots att det såg illa ut där ett tag, så det var ju värt det...)

Jag kan inte prata sammanhängande. Trött. Trött, trött, trött.

Jag hade tänkt rätta lite uppgifter till den snälla, glada klassen. Undrar hur det kommer att sluta.