Alla inlägg under september 2008
Jag är så less. Less och arg, förbannad och sur. Och tvär. Och ilsk. Och lite ledsen om jag känner efter riktigt noga.
Saken är bara den att jag inte vet varför. Har ingen riktig anledning alls, förutom den vanliga; dygnets timmar är för få. Jag har hunnit massor idag (jobbat, fikat med Alex, tränat, lagat mat, städat, bakat två kladdkakor) men inte tillräckligt. Och det är ändå inte det som är fel, bara en del av felet. En massa småfel gör Nina jättefel. Jag känner för att skrika och svära och härja, kasta sönder någonting mot en vägg (nåt som låter mycket men kostar lite) men inbunden och svensktyst som jag är surar jag i stillhet. Jag har inte ens smällt i någon dörr. Och jag vet ju inte ens vad jag skulle härja om, om jag var lagd åt det hållet, vilket gör allt etter värre.
Etter värre är fan ett bra uttryck. Det gjorde allt lite bättre. Men bara försumbart, inbilla er ingenting.
Ont i halsen har jag också. Fyfan. Nu släcker jag lampan och fortsätter att vara ilsk i mörkret.
Rören i vårt hus (fan, det känns fortfarande nästan lite konstigt att skriva vårt om det här huset, även om jag inte alls känner att jag bor på min gamla adress längre) (det känns liksom påträngande! Typ, hej! Här kommer jag! jag tar över! Tack, tack, det här huset tar jaaag.) har krånglat på senare tid. Först blev vattnet hett alldeles för snabbt, man behövde bara råka snudda kranen så skållades man på en millisekund om man var oförsiktig. Detta är en smula opraktiskt, speciellt om man har barn, så det åtgärdades.
Följden blev dock att varmvattnet istället tar slut efter en liten stund och lägger sig och mesar på ljummen-nivå. Detta märkte jag första gången när jag stod i duschen. Jag trodde inte att man kunde bli så arg över en sån detalj. Eller, arg, det handlar snarare om mordisk. Man är trött och frusen, ska ta en dusch och sen snabbt sjunka ner i medvetslöshet i sängen, hela långa natten. Istället står man och liksom på gränsen till fryser, inte helt iskall än, men verkligen inte varm, i duschlimbo, med en massa balsam i håret som inte försvinner. Man backar mot kranen för att vattnet inte ska hinna kallna extra på de sekunder det tar för det att annars nå huden. Man stänger av vattnet en liten stund för att det ska hinna värmas upp igen. men nej då. Inte det. Mesvarmt. Man vill döda.
Att mörda är förbjudet i lagen, istället går man besviken och huttrande ut ut duschen, dyker ner under täcket, ligger och skakar av köld medan man morrar och fräser åt allt i sin närhet. Allt är förstört.
Jag är trött och less, har gått på stan hela dagen (med jobbet, ingen nöjesshopping här inte), städat och storhandlat. Snart ska jag betala räkningar. Allt är lite drygare än vanligt.
Snippe duschade nyss. Nu är det min tur. Om det finns varmvatten kvar får han leva, i annat fall är hans öde osäkert. Jag kanske är beredd att ta mitt straff, bara det finns varmvatten i fängelset.
Gjorde jag och Snippe nyss av med på Willys. Nu ska jag inte behöva sätta min fot i en matvaruaffär på... ja en MASSA dagar, typ flera MÅNADER, det måste väl fan ingå i 1900 kronor?
Jag måste sluta äta. Det kan inte vara värt det.
Tidigt imorse, innan eleverna dykt upp på allvar, stod jag i en korridor och pratade med en kollega om hur eller om vi ska planera några religionslektioner tillsammans, när en kvinna kom gående mot oss och log. Hon presenterade sig, sa att hon skulle vikariera för en annan lärare och tog min kollega i hand. När de hälsat färdigt sträckte jag fram min näve och sa "Nina". Hon tittade lite osäkert på mig och sa "...eh, jaaahaa, och du är elev då alltså?" varpå jag svarade "alltså, naejj, en sån där lärare".
Det blev lite synd om henne. Jag tror hon tyckte det var otroligt drygt och att hon tappade fattningen lite, för hon släppte inte min hand utan höll fast den och började veva upp och ner, upp och ner en lång stund medan hon ojade och urskuldade sig. Jag kände mig som en gummifigur. En road gummifigur.
Jag glömde nyckeln till arbetsrummet i nyckelskålen, i-poden på byrån och lunchen i Snippes cykelkorg. Hur var det, alla dryga ting är tre? Bra start på veckan i alla fall.
Trots att större delen av dagen tillbringats i horisontellt läge och att alla rörelser jag utfört inte gått i många knop känner jag mig helt överkörd. Av något stort och ångvältsaktigt. Det enda jag gjort idag är att läsa bok, äta mat, läsa mer bok, halvslumra, köpa mat, äta mat, se på film. Och jag är mos. Mos, mos, i huvud och i kropp. Soffpotatismos. Platt som en pannkaka. Därtill mätt som en plätt, som det heter.
Igår var det KulturNatten (ja, det ska skrivas med stort N) i Uppsala. På eftermiddagen (KulturEftermiddagen?) gick jag och Maja en guidad författarvandring, jag kände att jag inte kan vara infödd uppsalabo, läst litteraturvetenskap och arbeta som svensklärare och samtidigt inte göra en motsvarande promenad om den erbjuds gratis en ledig eftermiddag. När vi kom till Albert Engströms hus och fått veta att han minsann inte använde sin tid i Uppsala åt att studera flitigt utan snarare ägnade dagarna åt att sabotera gatlyktor och flytta på skyltar till höger och vänster skulle vi sedan gå vidare, men inte förrän alla sjungit Svarte Rudolf, tillägnad honom ”för den kan ni väl”? Ett instämmande sorl hördes, och så stämmer alla upp i sång. Alla utom jag och Maja i princip. Hur kan alla texten till Svarte Rudolf? Hur gick det till? Jag har upptäckt en stor lucka i min utbildning! Jag sökte upp texten, och nu är det väl bara att plugga till nästa år, så jag kan få min revansch.
Se, Svarta Rudolf dansar
och böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken.
Han böjer sin nacke och blundar
i flygande roslagsvals.
Så höll han i smäktande lundar
sin arm kring chilenskans hals;
så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn
mot trettonårig prinsessa
med eldsken på ebenholtshyn.
Så dansa de svajiga karlar
på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
Hon ler i den väldiges nävar
åt allt vad han tog och gav,
hon suckar, och vinden svarar
från Ålands jäsande hav.
Jag halkade in på ett test via en annan blogg. Förutom lärare finns visst andra yrken som passar mig också. Kan ju vara värt att lägga på minnet om det skulle krisa någon gång? Många av förslagen känns inte helt galet tänkt faktiskt, det är åtminstone inte så att jag får kräkkänslor av att tänka mig in i yrkesrollerna som presenteras. Eller ok, präst känns väldigt otänkbart, religionslärare till trots. Eller i mitt fall är väl snarare en av anledningarna till att jag blev lärare i bland annat religion att just samma livsåskådning som gör att jag inte kan tänka mig att vara präst gjorde mig till lärare. "Inte kan tänka mig att vara präst", förresten, det skulle ju helt enkelt vara en total omöjlighet.
Och jag citerar:
Ninas personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Karriärer som skulle kunna passa Nina:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|