Det blev lite bättre bara av att ta en promenad, även om målet med promenaden var att handla, vilket ju var det som skulle undvikas för dagen. Det var jag och Ace som promenerade tillsammans, ute i mörkret, inne i lysrörsljuset på Ica och så hem igen. Inte så kallt ute, räckte med luvtröja och halsduk. Skönt med luft. Lite melankolisk till sinnes.

Trots redan mycket fint musikaliskt sällskap kom jag att tänka på den där låten. Att jag lyssnade på den mycket när jag var liten, arg och ledsen, då för några år sedan (några? det är ju över tio år numera, herregud…). Att jag tyckte att texten var bra och videon gjorde att jag skaffade en skinnjacka och ville vara Richard Ashcroft (jag var väl dessutom ofta lika förbannad som han ser ut att vara, ilsk som jag var). Tänkte på att orden känns lite som att de stämmer in på hur mitt huvud känns just idag, just ikväll också. Tio år senare.

Jag har slut på ägg. För att lunchlådorna ska funka imorgon krävs minst två ägg, gärna fyra. Jag måste alltså gå och handla. Jag hade planerat att slippa gå och handla idag. Det skulle vara dagens ljuspunkt. Att slippa handla. Jag skulle gotta mig i det.

Och så har jag ätit en massa bacon. Enligt GI-tänkande är det helt ok. Noll GI typ. Enligt det gamla tänkandet som en del av min kropp tydligen fortfarande är inne i är det fett med fett i bacon, och det är dåligt. Så jag har dåligt samvete mot min GI-vilja.

Nämensåatt. Om man skulle förstöra resten av den här dagen med en tur till Lutis dårå. (Det extra bittra med det här är att jag egentligen brukar gilla att handla, tycka att det är trivsamt, även att handla mat. Men nu när Vanliga Vardagarna har slagit till mig hårt i huvudet har handlandet mist all sin forna glans.)