Såja. Nu har jag fuskat mig till lite kött på benen om jag skulle bli mållös imorgon.

(Men vad menar de med "distribueras till de svenska eleverna i gymnasiets andra årskurs"? Vadå de svenska eleverna? Jag trodde att det var så att alla elever i årskurs två skulle få boken, och att den levererades till lärarna i svenska som sedan skulle distribuera den. Men ack så jag bedrog mig.)

Om jag nu bara läser klart boken istället för att hänga här så ska det nog lösa sig ändå ska vi se, utan flyktplaner.

Jag ser det som ett tecken. Jag skrev att boken heter Att döda en fanatiker, när den in fact heter Hur man botar en fanatiker.

Det är en viss skillnad mellan att döda och bota.

Bra där. Lovande start på boksamtalet.

Jag borde inte sitta här och glo på en datorskärm, jag borde sitta med näsan i en bok, Hur man botar en fanatiker, för att vara exakt.

Imorgon är det nämligen bokcirkeldags. Alla svensklärare och kanske någon ytterligare intresserad ska träffas på ett fik efter skoltid och diskutera ovanstående bok.

Jag är rädd. Majoriteten av svensklärarna är gamla rävar, såna av den gamla stammen, den äldre skolan, såna som inte tillverkas längre. Såna som kan citera alla klassiker fram- och baklänges, som kan rabbla nobelpristagarna som ett rinnande vatten, såna som i dagligt tal använder ord som yttermeravisso, ehuru och medelst, som gillar att skämta genom att dra någon egendomlig parallell mellan vad någon just sagt och en passage i ett obskyrt verk de en gång läst (och förutsätter att alla känner till) (eller bara låtsas att de förutsätter det, fastän de egentligen förutsätter att man inte läst det) och sedan skrockar förnöjt. Såna som gärna går klädda i manchesterkavaj eller dräkt.

Jag är rädd. De är rävar och jag är en liten mus. De kommer att äta upp mig, det spelar ingen roll hur mycket extra litteraturvetenskap jag än läst. Det kommer inte att hjälpa mig imorgon. De kommer att vända sina rävblickar mot mig och säga ”Jaha, Nina, och vad anser du då?” Och då kommer jag att drabbas av black out och afasi, samtidigt.

Imorgon spelar det ingen roll att just rävarna är några av de lärare jag trivs som allra bäst med och  som jag kommer som mest väl överens med på skolan, och att jag vet att de trivs med mig, jag är ändå rädd.

Egentligen är jag kanske avundsjuk. Jag vill också vara en räv av den gamla skolan.