Kompiskväll på Granit, vi blev ditbjudna av Linda. Eftersom Snippe smet ut till Coop efter ca 10 minuter slutade det hela med att jag för att roa mig själv i min ensamhet (kunde ju inte stå och taltrakassera Linda hela tiden)tröstköpte grå (vantar, burk), vita (salt, linne, penna) och svarta (mössa, kom-ihåg-tavla till köket) saker för drygt 400 kronor. Och då hade jag ändå 25% rabatt. När jag var färdighandlad cirkulerade jag kring snacksbordet som en svulten haj, stoppade i mig gurkstavar, pepparkakor med mögelost, glögg och äppel-kaneldricka.

Nu har jag lite ont i plånboken och i magen.

Jag är anställd som vikarie, faktiskt vikarierar jag för min praktikhandledare. Terminen börjar lida mot sitt slut, veckorna går sjukt fort och nu börjar det dra ihop sig inte bara till betygspratande med elever utan även till framtidsfunderingar för igeln igen.

Och framtidsläget verkar vara som så att jag kan börja fundera över att säga hej. Ingenting går att garantera så länge inga ansökningar om tjänstledighet från f.d handledaren finns, men det ser lovande ut.

Åh. Jag vill så gärna stanna. Jag vill så gärna fortsätta ha mina fina elever och träffa mina fina kollegor i det numera fina lunchrummet sedan vi instiftat städveckor. Jag vill inte någon annanstans. Jag vill stanna kvar. Jag vill så gärna ropa HEJ!

Kanske får jag veta mer imorgon, kanske vågar jag åtminstone viska hej efter det. Kanske.