Igår var det skolavslutning nummer två, då fick ettorna och tvåorna sina betyg. Mina ettor, alltså klassen jag är klassföreståndare för, fick sina betyg och även valfri dagens rätt eller pizza (inklusive småkaka och kaffe!) på Brorsans pizzeria. Det låter kanske lite B, men det blev asbra. Alla var glada, särskilt jag, för jag fick så många kramar och fint beröm (en elev sa till exempel att jag var den bästa klassföreståndaren man kan ha, och han borde ju veta, jag är hans fjärde hittills på gymnasiet, haha). Och blommor och kort! Fint att vara fröken ibland. Jag fick också en extra stor läsk, för jag känner en av pizzabagarna visade det sig. Han brukade hota och jaga sina yngre systrar och mig när jag var liten. Vi bodde i samma hus. Han var arg på allt och alla. Men nu fick jag en läsk. Tiderna förändras, ibland till det bättre tydligen.

Ingen spontansång uppstod på pizzerian, jag får väl skapa stämning på egen hand...

efter att jag skrivit föregående inlägg såg jag den första blixten. Sen öste, jag säger er ÖSTE, det ner i fem minuter. Efter ös kommer sol, och det gjorde det även igår. Idag har det dock regnat ett vettigt regn, ett som gör att gräsmattorna inte förvandlas till en öken och igelkottarna får i sig mat. Dessutom behöver man inte få dåligt samvete över att man sitter inomhus och jobbar heller. Eller befinner sig i Enköping på studiebesök, vilket jag gör imorgon. Fredag hade jag tänkt städa på, så då får det gärna vara lite mulet. Men till helgen, till helgen är det beställt fint väder igen.

Sådärja. Ännu ett meningslöst inlägg.

Eller, den jag har är väl bra, det är luckorna som drar ner. I tisdags gick jag 23139 steg, i onsdags 16738. Sen var det studentdagen och jag hade på mig en klänning som inte tillät stegräknare. I fredags åkte jag till Stockholm och hängde i Hagaparken, säkert gick jag en massa, men stegräknaren låg kvarglömd hemma. Där fick den ligga hela helgen, till Trollhättan fick den inte följa med, och lika bra var väl det, jag bara satt i bil, satt på cykel, satt i soffa, åt och drack hela helgen. Igår sonade jag några brott genom att gå 24581 steg. (Innan tåget till jobbet, från jobbet till Hemköp och tillbaka, till tåget hem, från tåget och hem, till Snippes jobb och tillbaka.) Snart är det dags igen, får se om jag blåser bort.

Jahaja. Såhär såg jag ut när det begav sig. Hittade inga bilder på mig, tröjan och snedlugg, men två av tre är ju inte helt fel. Åherregud, så liten man var. Och argsint.

  Skolfotot till niornas avslutningskatalog. Åh, jag var så arg minns jag, min ena klassföreståndare hade just sagt någonting som gjorde mig skitförbannad. Vad han sa har jag däremot glömt bort.

Ytterligare ett skolfoto, men här är jag ett år äldre, går alltså i ettan på gymnasiet, närmare bestämt Fyrisskolan, och vantrivs nåt så fruktansvärt. Grät varje dag. Trösttröjan är på. Tillslut fick jag byta till världens bästa Skrapan (dagen innan jag fick veta att det gick att byta hade jag bestämt mig för att hoppa av skolan om inget kunde göras). Slitet foto, tyvärr det enda som finns kvar vad jag vet.

Och så kunde jag inte låta bli. ÅherreGUD vad jag såg ut. På festival, Lollipop för att vara exakt. På den här tiden tvättade jag mitt hår med tvål om någon är intresserad av hårvårdstips för att få till ett sånt tjusigt ris som på bilden.

När jag var i mitten av tonåren gick jag alltså omkring i denna tröja. Passformen var perfekt, XL, precis som det skulle vara. En av de gångerna jag strosade runt i den har blivit historisk, det var Helene, som kommit från Hudiksvall för att hälsa på mig, och jag som gick på gågatan i Uppsala, i närheten av Åhlénshuset. Då ropar någon LED ZEPPELIN! till mig, en sån där farlig kille var det som ropade visade det sig när jag tittade efter. Jag fnissade nöjt (särskilt eftersom Helene fick bevittna detta stolta ögonblick) och gick vidare i min fina, fina tröja.

Flera år efteråt har det framkommit att det var Snippe som var den tuffa killen som ropade. Mötet satte så djupa spår att vi båda minns tillfället - it was liksom ment to be! (Jag vet att jag skrivit om detta nån gång tidigare nånstans, men jag kommer inte ihåg var! Jag ber mina nära och kära om ursäkt för eventuell upprepning).

 Magisk tröja 

Här är två låtsasfemtonåringar på trettioårsfest. Observera att Snippe är klädd som Snippe oftast är klädd. Det enda som hänt med honom de senaste femton åren är väl att håret först blivit längre och sedan lite kortare igen. Han har inte ens bytt storlek på tröjorna, till skillnad från femtonåringen till vänster.

Observera även vad som hamnat i centrum av bilden till höger.

För övrigt var det en mycket trevlig helg. Fint sällskap, fint väder, fin stad (Trollhättan) och fin bäddsoffa att sova i. Mindre fint var det att sitta sex timmar i en bil i det fina vädret både på dit- och hemvägen. Eftersom cd-spelaren gav upp efter tre minuters bilande var det enda i musikväg som fungerade ett kassettband med Dynasty och mer eller mindre halva Lick it Up. I sex timmar. Sex timmar solsken i bil utan AC. Hard Times i dubbel bemärkelse.

Nu ska jag snart iväg på 30-årsfest i Trollhättan. Det är ett tema för festen, och för första gången när det gäller sånt har jag inte panik eller ångest. Jag slipper känna mig som världens tråkigaste människa för att jag inte tjuter av lycka inför möjligheten att få klä ut mig till valfritt djur på zoo eller någon slags religionsidkare eller nåt som har med ett land att göra eller… o s v i alla evinnerlighet. Jag behöver inte ens gå ner på stan och plöja igenom Myrorna.

Temat är nämligen ”kom som du var när du var 15”.

Ha! Det är bara att öppna garderoben, plocka ut de utsvängda jeansen och trä på mig t-shirten jag numera sover i men år 1995 praktiskt taget levde i; Led Zeppelintröjan i storlek XL. Ett tält. Den rätta hårfärgen är tillbaka, från att under årens lopp ha växlat mellan svart, lila, rött, blont, brunt och rött igen så är det åter korpfärgat. Snedluggen (från första början inspirerad av Page himself) är också på väg tillbaka, med lite spray håller den sig nog på plats. Till och med längden på håret stämmer. Får se till att fylla i ett lite tjockare streck med kajalpennan än vanligt bara.

Med andra ord, i stort sett ingenting har hänt. Jag är densamma som för 13 år sedan. Åtminstone på utsidan. Möjligen att lite tonårshull försvunnit från ansiktet. Det går framåt…

Modeikonen anno 1995 och 2008 och antagligen i all evinnerlighet. Jag borde kanske permanenta mig för att lyckas fullständigt.

...för vi har tagit studenten, för vi har tagit stude-e-nt-en, fyfan vad vi är bra.

Jaha. Nu kommer jag ha detta lilla stycke underbar musik på hjärnan i säkert en vecka framöver. Den sätter sig. Jag får inte ut den.

Mina fina treor gick ut igår. Jag kommer att sakna dem.

Men nu ska jag tänka på annat, nu ska här firas Nationaldagen i Huvudstaden tillsammans med glada vänner och solens sken. Jag hoppas lite på badmöjligheter, jag tror inte att jag behöver hoppas förgäves. Dags att packa väskan; badkläder, jordgubbarna som blev över från frukosten, solskyddsfaktor, inflyttningspresent till Hanna och Johan, en tröja som skyddar mot kvällstemperatur och en flaska vin stoppar jag också ner i fall att liksom. Grattis Sverige!